Mina tankar idag har gått till förebilder. Jesus är ju den största förebilden och i dens fotspår jag försöker vandra så gott det går. Men de mänskliga förebilderna är också väldigt viktiga. Och hur viktiga de egentligen är, har jag förstått ju äldre jag har blivit.
Min största förebild (på jorden) är min mamma. En människa som inte alltid fått se sina barn följa rätta vägar eller ”lyckas” i livet. Men hon har aldrig förebrått, visat ilska eller tjafsat om de val hennes barn har gjort. Hon har inte krävt att få veta vad de har haft för sig, inte heller vänt dem ryggen ens för en sekund. Hon har bara älskat dem helhjärtat och utan krav. Hon har alltid haft ett lyssnande öra och en öppen famn. Hon har alltid kommit med goda råd och uppmuntringar (när det varit läge för det). Det här har gjort att hennes barn idag är på bra vägar i livet. Alla vägar är inte de vägar hon själv önskade för dem. Men hon har förmågan att se utifrån hennes barns perspektiv, och lägga sitt eget perspektiv åt sidan. Jag önskar henne allt gott och jag älskar henne djupt. Hon är den människa som lärt mig vad kärlek, omtanke och respekt för medmänniskor är.
Bibeln:
”Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädjen i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.” (1 Kor 13:4-7)
