Försoning
2008-09-14, 14:04
Jag tror av hela mitt hjärta på kraften i förlåtelse/försoning och tycker det är eftersträvansvärt. Jag skiljer på inre och yttre försoning.
Inre försoning kan ske i mig oavsett hur andra människor väljer att hantera det som hänt. Jag tror att det är oerhört viktigt att jag eftersträvar en inre försoningsprocess där jag accepterar det som hänt, förlåter mig själv för mina misstag och brister. Det betyder inte att jag tycker det som hänt är bra, att jag låter människor behandla mig illa osv. Det betyder enbart att jag försonas med livet som det blev, även om det inte blev som jag önskade. En inre försoning tror jag är nödvändig för att jag skall kunna leva ett liv i frihet och glädje och inte bindas i hat och bitterhet.
En yttre försoning kräver att alla ser och erkänner sin skuld och tar sitt ansvar. Uppfylls inte de förutsättningarna menar jag att en yttre försoning är svår att få till. Det kan åtminstone inte bli en äkta försoning på djupet. Risken är att den part som vill försonas återupplever kränkningen och den själsliga skadan kan förvärras. I värsta fall kan den försoningsvillige utsättas för ytterligare kränkningar. En yttre försoning där relationer återupprättas, och i så fall troligtvis även fördjupas, är eftersträvansvärt och något att kämpa för.
