Katekesblogg

I anslutning till frågan om kyrka och stat passar det att säga ett ord om Kristdemokraterna.

Jag hörde en pastor säga en gång att det finns ett parti som man som kristen inte kan rösta på: Kristdemokraterna. Anledningen till detta är att KD i sitt partinamn blandar samman kyrka och stat. Kristendomen är inte en politisk ideologi. Det som utmärker kristendomen är evangeliet och med evangeliet varken kan eller ska man styra ett land. Lagen, däremot, är inte specifikt kristen, utan den kan också hedningar känna i sina hjärtan. 

Många frågor inom politiken är inte direkta moralfrågor, t ex hur hög arbetsgivaravgiften ska vara. Bibeln för inte fram något specifikt program i de frågorna, utan man får använda sunda förnuftet.

En kristen som är politiskt aktiv ska naturligtvis verka för att den naturliga lagen får råda. Men detta är inte specifikt kristet, utan hör till det alla människor kan veta. När man därför t ex driver abortfrågan som en specifikt kristen fråga, försätter man sig i onödig försvarsposition. Man behöver inte vara kristen för att värna om det ofödda människolivet, men genom att göra det till en "kristen" fråga riskerar man att ge intrycket att om man inte tror på Bibeln så finns det inget skäl att vara mot abort. Samma sak gäller andra frågor.

Lagar kan man lagstifta om. "Du ska inte stjäla" osv. Evangeliet ska däremot inte lagstiftas, utan förkunnas som den verklighet det redan är: Kristus har sonat våra synder. Detta kan inte drivas som en politisk fråga. Men att Gud har sänt sin Son för våra synder, så att vi nu är förlåtna, är ju det som utmärker det kristna budskapet. 

Kristdemokraterna har därför ett olämpligt namn av två skäl. För det första är den naturliga lagen (i den mån Kristdemokraterna nu driver den naturliga lagen) inte specifikt kristen, utan allmänmänsklig. För det andra handlar deras verksamhet inte om det som utmärker den kristna tron: evangeliet. Därför vore det bättre om KD bytte namn. 

Om man som kristen kan rösta på dem är dock en annan fråga. Då får man se till partiets politik, i vilken utsträckning den överensstämmer med vad som är rätt och riktigt. 

Både kyrka och stat har uppdrag av Gud, men de har olika uppdrag och har fått olika medel att utföra sina uppdrag med.

Staten har det världsliga svärdet och ska upprätthålla lag och ordning, belöna det goda och straffa det onda:

"Överheten är en Guds tjänare till ditt bästa. Men gör du det onda skall du frukta, ty överheten bär inte svärdet förgäves. Den är en Guds tjänare, en hämnare som straffar den som gör det onda." Rom 13:4

Även om överheten inte är kristen så kan den ändå sköta detta uppdrag, som den överhet Paulus och församlingen i Rom hade över sig när Paulus skrev. Också hedningarna kan veta vad som är gott och ont:

"Ty när hedningarna som saknar lagen, av naturen gör vad lagen befaller, då är de sin egen lag, fastän de inte har lagen. De visar att det som lagen kräver är skrivet i deras hjärtan." Rom 2.14-15

Kyrkans uppdrag är däremot att göra människor till Kristi lärjungar. Hennes medel är nådemedlen: ordet och sakramenten. Jesus säger i missionsbefallningen:

"Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er." Matt 28:19-20

Kyrkans medel är inte det världsliga svärdet, alltså det bruk av våld som staten använder för att upprätthålla lag och ordning, utan endast det andliga svärdet, Guds ord, eftersom kyrkan inte strider mot världsliga makter utan mot andliga:

"Ty även om vi lever här i världen, strider vi inte på världens sätt. De vapen vi strider med är inte svaga utan har makt inför Gud att bryta ner fästen. Ja, vi bryter ner tankebyggnader och allt högt som reser sig upp mot kunskapen om Gud." 2 Kor 10:4-5

"Tag på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot djävulens listiga angrepp. Ty vi strider inte mot kött och blod utan mot furstar och väldigheter och världshärskare här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarna. ... Tag emot frälsningens hjälm och Andens svärd som är Guds ord." Ef 6:11-12, 17

Även om både kyrka och stat har uppdrag av Gud ska de inte blandas samman. Då blandar man samma lag och evangelium och glömmer Jesu ord till Pilatus: "Mitt rike är inte av den här världen." Joh 18:36

I de världsliga rikena ska endast lagen styra, men i kyrkan ska lag och evangelium förkunnas, med betoning på evangeliet, för det är löftet om att våra synder är förlåtna som gör alla som tror till medlemmar i Guds rike.

Lästips: "Andligt och världsligt regemente" av Ingemar Furberg 

Det har inte varit ovanligt i historen att överheten varit ogudaktig och befallt sådant som strider mot Guds bud. Några av de tydligaste exemplen i Bibeln finns i Daniels bok. Där befallde kung Nebukadnessar att alla skulle tillbe en staty av guld, alltså att bryta mot det första budet (Dan 3:1). Senare befallde kung Darejaves att ingen skulle få be till någon annan än honom själv under trettio dagar (Dan 6:6-9), även detta förstås i strid mot det första budet.

Daniels vänner vägrade att följa den första förordningen, dömdes till döden, men räddades av Gud. Samma sak hände med Daniel, när han i strid mot kundens bud med öppna fönster mot Jerusalem "tre gånger om dagen, bad och tackade Gud" (Dan 6:10). Vi har inget löfte om att Gud ska rädda oss från överhetens vrede om vi i lydnad mot Gud bryter mot överhetens bestämmelser, men vi vet att det är Guds vilja att vi lyder "Gud mer än människor" (Apg 5:29). Den attityd som Daniels vänner visar är särskilt föredömlig:

När kungen frågade varför de inte tillbad statyn och han hotade dem med att kasta dem i en brinnande ugn svarade de:
"O Nebukadnessar, vi behöver inte svara dig på detta. Om det blir så, är vår Gud, som vi dyrkar, mäktig att befria oss ur den brinnande ugnen och att befria oss ur din hand, o konung. Men om inte, så skall du veta, o konung, att vi ändå inte dyrkar dina gudar och att vi inte vill tillbe den staty av guld som du har låtit ställa upp." (Dan 3:16-18)

De tilltalar konungen med vördnad, "O Nebukadnessar" och "o konung". Samtidigt är de tydliga mot konungen att han inte har rätt att befalla dem att dyrka en staty och att de inte bör behöva stå till svars för att de inte gör det, "vi behöver inte svara dig på detta". De vet att Gud kan rädda dem. Gud är ju den sanne Guden. Men de vet också att även om Gud inte räddar dem, så ska de ändå inte dyrka någon annan. Gud är ju den sanne Guden.

Låt oss be om att få den inställningen, att vi alltid litar på Gud och sätter Honom högst, oavsett vad som sker och att vi, på ett respektfullt sätt, lyder Gud mer än människor. Och låt oss också be "för kungar och alla i ledande ställning, så att vi kan föra ett lugnt och stilla liv på allt sätt gudfruktigt och värdigt" (1 Tim 2:2).

Det fjärde budet har ofta föraktats. Det ligger i vår syndiga natur att vara upproriska mot Gud och mot Guds representanter.

Det står om hedningarna: "Fastän de kände till Gud, prisade de honom inte som Gud, eller tackade honom, utan förblindades av sina falska föreställningar, så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan." (Rom 1:21) På liknande sätt som Gud gett oss föräldrar har Han också satt myndigheter över oss:
"Den som sätter sig emot överheten står därför emot vad Gud har bestämt" (Rom 13:2).

Så länge vi har vårt kött kommer en del av oss inte vilja lyda dem som är satta över oss. "Köttets sinne är fiendskap mot Gud. Det underordnar sig inte Guds lag och kan det inte heller." (Rom 8:7) Vi behöver därför ständigt be Gud om förlåtelse för att vi inte av hjärtat underordnar oss Guds ombud.

Jesus har däremot hållit detta bud, helt och fullt. Och Han har hållit det i vårt ställe. Våra olydiga hjärtan räknades som om Jesus hade, när han hängde på korset och Jesu lydnad räknas som vår:
"Sedan följde han med dem (sina föräldrar) ner till Nasaret, och han var alltid lydig mot dem." (Luk 2:51)
Jesus lärde också att man ska ge "kejsaren det som tillhör kejsaren, och Gud det som tillhör Gud" (Luk 20:25), det vill säga att ge sig själv åt Gud och att ge överheten den skatt och de tjänster som den föreskriver. Jesus levde naturligtvis själv som Han lärde och höll detta av hjärtat, så att det räknas som att vi har levt så.

Detta bud har också föraktats av ett annat skäl. Vår lagiska natur vill göra heliga och märkvärdiga gärningar, men att lyda sina överordnade ser inte mycket ut för världen. På Luthers tid gick man hellre i kloster, för att göra något heligt och stort. Men Gud har inte befallt att vi ska gå i kloster. Däremot har Han befallt att vi ska lyda föräldrar och överhet. Luther skriver i Stora Katekesen:

Det barn , som vet och gör detta, har först och främst den stora trösten i hjärtat, att det kan – gentemot alla dem som umgås med egna, självvalda verk – med glädje berömma sig och säga: "Se, detta verk behagar min Gud i himmelen väl, det vet jag förvisso." Låt dem med sina många, stora, frampressade och besvärliga verk alla på en gång träda fram och berömma sig: låt se, om de kunna frambringa något ända, som är större och ädlare än lydnad för fader och moder, vilken enligt Guds ordning och vilja skall komma näst efter lydnaden för hans eget majestät. Skall sålunda Guds ord och vilja ha sin gång och uppfyllas, så skall intet gälla mer än föräldrarnas vilja och ord, likväl så att deras vilja förbliver i lydnad för Gud och icke kommer i strid med de föregående buden. Fördenskull bör du av hjärtat vara glad och tacka Gud, att han utvalt dig och aktat dig värdig att utföra ett sådant kostligt och honom välbehagligt verk. Och även om det utåt skulle vara det ringaste och mest föraktade, så anse det för något stort och kostbart, icke på grund av vår värdighet, utan därför att det är infattat i och omslutet av en helig klenod, nämligen Guds ord och bud. O, huru mycket skulle icke alla kartusianer, munkar och nunnor vilja giva, om de med allt sitt andliga väsen kunde inför Gud frambära en enda gärning, gjord på hans befallning, och om de med glatt hjärta inför hans ögon kunde tala och säga: "Nu vet jag, att denna gärning behagar dig väl."

Genom detta bud har Gud gett oss ett konkret sätt att lyda Honom på, då vi lyder våra överordnade - föräldrar, lärare, arbetsgivare och myndigheter - så länge dessa inte befaller något i strid mot Guds ord. När vi därför sköter våra studier eller arbeten, när vi håller trafikregler och betalar skatt och när vi hedrar våra föräldrar och äldre släktingar, då gör vi tjänst inför Gud.

 Fjärde budet

Hedra din far och mor.

Vad betyder det?

Uttycket "bokstaven dödar, men Anden ger liv" citeras ibland från Bibeln, för att visa att man inte ska hålla sig till det Bibeln säger. Men vad betyder uttrycket egentligen?

Paulus talar om bokstav och Ande som motsatser i två sammanhang:
"Men nu är vi lösta från lagen, eftersom vi har dött bort från det som höll oss fångna. Så står vi i Andens nya tjänst och inte i bokstavens gamla tjänst." (Rom 7:6)

"Han har gjort oss dugliga till att vara tjänare åt ett nytt förbund, som inte är bokstavens utan Andens. Ty bokstaven dödar, men Anden ger liv." (2 Kor 3:6)

Rom 7
Att ha blivit "lösta från lagen" ställs parallellt med att "inte [stå] i bokstavens gamla tjänst". Bokstaven är alltså detsamma som lagen. I Romarbrevets 7e kapitel skriver Paulus om lagens funktion. Lagen visar vår synd:
"Men det var först genom lagen jag lärde känna synden." (v.7)

Den kan till och med ta fram den synd som finns inom oss, så att den blir synlig:
"Jag hade inte vetat vad begäret var, om inte lagen hade sagt: Du skall inte ha begär. Men synden grep tillfället och väckte genom budordet alla slags begär i mig." (v.7-8)

Därför ger lagen inte liv, utan dödar:
"Då visade det sig att budordet som skulle föra till liv, blev till död." (v.10)

Men det är egentligen inte lagen, utan synden, som leder  till död:
"Alltså är lagen helig och budordet heligt, rätt och gott. Har då det som är gott blivit min död? Nej, visst inte! Men synden har blivit det, för att den skulle framstå som synd." (v.12-13)

"Så skulle synden genom budordet framstå som i högsta grad syndig." (v.13)

2 Kor 3
I 2 Korintierbrevets tredje kapitel skriver Paulus om två förbund. I det nya förbundet har Gud inte återigen skrivit på "tavlor av sten" utan nu har "den levande Gudens Ande" skrivit på "tavlor av kött, på människohjärtan" (v.3). Sedan jämförs det nya förbundet med bokstavens förbund:
"Redan dödens ämbete, som med bokstäver var inristat på stenar, framträdde i sådan härlighet att Israels barn inte kunde se på Moses ansikte för dess strålglans, fast den glansen bleknade. Hur mycket större härlighet skall då inte Andens ämbete ha?" (v.7-8)

"Ty om det som bleknade framträdde i härlighet, så framträder det som består i ännu större härlighet." (v.11)

Eftersom det budskap apostlarna har fått har en sådan härlighet, kan de framföra det frimodigt:
"Då vi har ett sådant hopp, går vi helt öppet till väga och gör inte som Mose, han som hängde en slöja för sitt ansikte, för att Israels barn inte skulle se hur det som bleknade försvann." (v.12-13)

Detta budskap finns också i det gamla förbundets skrifter, men när man läser dem utan tron ser man inte vad de handlar om:
"Men deras sinnen blev förstockade. Än i dag finns samma slöja kvar när gamla förbundets skrifter föreläses, och den tas inte bort, först i Kristus försvinner den." (v.14)

Men när någon kommer till tro på Kristus, ser hon också vad Bibeln handlar om:
"Men närhelst någon omvänder sig till Herren, tas slöjan bort." (v.16)

På så vis förvandlas hon också och blir lik Kristus:
"Och alla vi som med avtäckt ansikte skådar Herrens härlighet som i en spegel, vi förvandlas till en och samma bild, från härlighet till härlighet. Det sker genom Herren, Anden." (v.18)

Skriften innehåller alltså lag och evangelium. Genom lagen ser vi vår synd. Genom evangeliet ser vi Frälsaren från vår synd, Kristus. Detta budskap finns både i NT och GT. Det bildspråk som Paulus använder i 2 Kor 3 är förmodligen hämtat från Jer 31:31-34, som talar om de två förbunden. Det ena har de brutit (de höll inte Guds lag), medan det andra innebär att lagen skrivs i deras inre, på deras hjärtan (på tavlor av kött):

"Se, dagar skall komma, säger HERREN, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israels hus och med Juda hus, inte ett sådant förbund som jag slöt med deras fäder den dag då jag tog dem vid handen och förde dem ut ur Egyptens land - det förbund med mig som de bröt fastän jag var deras rätte herre - säger Herren.

Nej, detta är det förbund som jag efter denna tid skall sluta med Israels hus, säger HERREN:
Jag skall lägga min lag i deras inre och skriva den i deras hjärtan. Jag skall vara deras Gud och de skall vara mitt folk. Då skall de inte mer behöva undervisa varandra, ingen sin broder och säga: 'Lär känna HERREN!' Ty alla skall känna mig från den minste bland dem till den störste, säger HERREN. Ty jag skall förlåta dem deras missgärningar och deras synder skall jag inte mer komma ihåg."

Denna text är både en bakgrund till 2 Kor 3 och ett exempel på vad texten talar om. Här kan vi se Kristus och evangeliet i det gamla förbundets skrifter. Och genom att vi lär känna Kristus och syndernas förlåtelse, förvandlas vi allt mer och blir lika honom.

Jesus berättar i Markus 4 om såningsmannen som sår Guds ord och samma Guds ord ger olika resultat hos olika människor. Samma ord ger alltså olika verkan. Av detta kan man dra slutsatsen att man inte kan bedöma hur trogen en pastor eller församling är mot Guds ord genom att se hur den växer. Samma Guds ord kan ju ge olika resultat. Man måste se till själva förkunnelsen för att se om den stämmer med Bibeln.

Jesaja säger:
"Liksom regnet och snön faller från himlen och inte återvänder dit, förrän det har vattnat jorden och gjort den fruktbar och ger säd till att så och bröd till att äta, så skall det vara med ordet som går ut från min mun. Förgäves skall det inte vända tillbaka till mig utan att ha verkat vad jag vill, och utfört det vartill jag har sänt ut det." (Jes 55:10-11)

Även om ordet alltså har olika verkan på olika människor så ser vi att ordet har verkan. Ordet återvänder inte "utan att ha utfört vad [Gud] vill".

Därför ska vi troget tala Guds ord, i våra församlingar och till våra icke-kristna medmänniskor. Ibland ger det mer frukt, ibland mindre, men vi vet att ordet verkar. Och vi ska också lyssna på ordet för egen del, så kommer Gud göra så att vi växer i tron.

Tredje budet

Tänk på vilodagen, så att du helgar den.

Vad betyder det?

Siegbert Becker skriver i sin kommentar till Uppenbarelseboken 9:1-11:

"Svärmen av gräshoppor kan inte skada de människor som har Guds sigill på sina pannor. Detta antyder att plågan beskriver en uppsjö av falska lärare som sprider sina falska läror i den här världen. Denna slutsats styrks av beskrivningen av gräshopporna som ett rökmoln som skymmer solen. Bibeln gör på många sätt klart att falsk lära har sitt ursprung i helvetet. Sedan begynnelsen han djävulen skapat tvivel kring Guds ord ("Har Gud verkligen sagt...?") och till och med tydligt förnekat det ("Ni skall visst inte dö!"). Han kallas lögnens fader (Joh 8:44) och de mest destruktiva lögnerna av alla är de som för människor bort från Guds ord. Paulus talar om människor som överger tron och följer villoandar och onda andars läror (1 Tim 4:1). Samma apostel talade om Antikrists framträdande, den störste av alla falska lärare, som ett verk av Satan (2 Tess 2:9). Författaren till Uppenbarelseboken hade själv omnämnt de onda andarna som verkar genom de falska profeterna (1 Joh 4:1). Det är därför definitivt i harmoni med Skriftens klara lära att säga att gräshopporna som väller upp från helvetet i denna syn av den femte trumpeten är de oräkneliga lögner som de falska profeterna har förkunnat i denna värld."

"Johannes säger att gräshopporna inte fick makt att döda människorna, utan endast att plåga dem. Vi leds här till att tänka på att den skada som falsk lära åstadkommer inte är lika enkel att upptäcka som den som åstadkoms genom förföljelse. Förföljarna, vars destruktiva effekter kapitel 6 omtalade, dödade de kristna. Den destruktiva effekten av falsk lära är inte lika enkel att se. Men varje falsk lära för i slutändan med sig plåga till de människors hjärtan och själar som avskärs från eller förhindras ta del av det hopp och den tröst som ordet ger och genom att vissheten om förlåtelse och frälsning försvagas eller förstörs.
    En av de gamla hedniska författarna sa att det finns ingen plåga som människan känner som övergår smärtan som ett dåligt samvete ger. Det enda verkliga och bestående botemedlet för ett sådant samvete är evangeliets budskap om full och fri förlåtelse som förkunnas utan några som helst villkor. Allt som fördunklar detta budskap, stänger ute solljuset och för med sig fruktansvärda plågor för människors själar. Det är en plåga som slutligen när sin kulmen i helvetets lidande. Johannes jämför ångesten i ett samvete som bär på skuld med den intensiva smärta som orsakas av ett skorpionsting.
    Den förtvivlan som uppfyllde Judas hjärta och drev honom till självmord. På samma sätt har många människor som plågats av ett ont samvete frestats att se döden som en utväg, så att de befrias från smärtan. Ändå påminner just dessa plågor i samvetet om att döden kanske bara kommer att föröka lidandet."

"Gräshopporna beskrivs som att de har mänskliga ansikten, hår som kvinnor men med lejontänder. Detta är en parallell beskrivning till det Frälsaren uttrycker när han talar om de falska lärarna som glupande vargar som klär sig i fårakläder. Till sitt mänskliga framträdande verkar de vara harmlösa, till och med fridsamma och feminina, men när de öppnar sina munnar förråds de av sina lejontänder som tjänare till ängeln i den bottenlösa avgrunden, till de rytande lejonet som söker ett byte (1 Pet 5)."

"De heretiska sekternas militantiskhet och deras iver att söka proselyter kan jämföras med gräshoppornas uppenbarelse som hästar, redo för strid. Kronorna på deras huvuden talar om framgången i deras ansträngningar. [...] I sina militanta missionsansträngningar - som vi kan se, till exemplel hos Mormonerna och Jehovas Vittnen - verkar de ofta uppnå häpnadsväckande framgångar och segrar. Men kornorna som de bär är inte äkta. De 'liknar ... guld', men är egentligen gjorda av material som färgat papper."

"Vår tid är en ekumenisk tid, när nästan all kristen lära avskrivs som inte mycket mer än mänskliga åsikter och man tillåter alla former av läromässiga avfall och heresier inom kyrkan. Människorna i vår tid behöver höra denna beskrivning av den skada som heresi orsakar människors själar, att den berövar dem sant hopp och slutligen tar ifrån dem viljan att leva. Eftersom människor har blivit okänsliga mot läromässiga skillnader, har falska lärare överallt blivit en fruktansvärd plåga. Deras läror är fortfarande lika farliga som skorpionsting, lika hotande som morrandet av rovlystna vargar och lika förgörande som lejontänder."

(Ur Revelation - The Distant Triumph Song, s.143, 144-145, 145, 145-146, 146)

Texten i Uppenbarelseboken:
"Den femte ängeln blåste i sin basun. Och jag såg en stjärna, som hade fallit från himlen ner på jorden. Åt den gavs nyckeln till avgrundens brunn. Stjärnan öppnade avgrundens brunn, och rök steg upp ur den som rök från en stor ugn, och solen och luften förmörkades av röken från brunnen. Ur röken kom gräshoppor ut över jorden, och åt dem gavs en sådan makt som skorpionerna på jorden har. De blev tillsagda att inte skada gräset på marken eller någon annan grönska eller något träd, utan bara de människor som inte bär Guds sigill på pannan. De fick inte rätt att döda dem men väl att plåga dem i fem månader, och den plågan var som plågan av en skorpion när den stinger en människa. I de dagarna kommer människorna att söka döden men inte finna den. De skall önska sig döden, men döden skall fly ifrån dem.
    Gräshopporna såg ut som hästar, rustade till strid. På huvudet hade de något som liknade kransar av guld, och deras ansikten var som människors ansikten. De hade hår som kvinnor, tänder som lejon och bröstharnesk som såg ut att vara av järn. Och dånet från deras vingar var som dånet från stridsvagnar med många hästar, som stormar fram till strid. De hade stjärtar och gaddar som skorpioner, och isthärten låg deras makt att skada människorna i fem månader. Som kung över sig har de avgrundens ängel, som på hebreiska kalla Abaddon och på grekiska Apollyon."

Bönen och lovprisningen har samma förutsättningar: Att Gud lyssnar till oss, för Jesu Kristi skull och att Gud är den som skänker oss allt gott.

I bönen förväntar vi oss allt gott från Gud:
"Bed och ni skall få, sök och ni skall finna, bulta och dörren skall öppnas för er. Ty var och en som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas. Vem bland er ger sin son en sten, när han ber om bröd, eller en orm, när han ber om en fisk? Om ni som är onda förstår att ge era barn goda gåvor, hur mycket mer skall då inte er Fader i himlen ge det som är gott åt dem som ber honom." (Matt 7:7-11)

I lovprisningen tackar vi Gud för att Han ger oss allt gott.
Vi tackar för det jordiskt goda:
"Du låter gräs skjuta upp för djuren och örter till människans tjänst. Så låter du bröd komma från jorden och vin som gläder människans hjärta. Du gör hennes ansikte glänsande av olja, och brödet styrker hennes hjärta." (Ps 104:14-15)

Och för det andligt goda:
"Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, som i Kristus har välsignat oss med all den himmelska världens andliga välsignelse, liksom han innan världens grund blev lagd har utvalt oss i honom för  att vi skulle vara heliga och fläckfria inför honom." (Ef 1:3-4)

"Med tacksägelsen ärar vi honom för de gåvor och den nåd, som vi redan har fått. Med bönen ärar vi honom för de gåvor och den nåd, som vi gärna skulle vilja ha i fortsättningen." - Luther